Från trä till järn

Det första svenskbyggda järnfartyget sjösattes 1840. Karlskronavarvet byggde sitt första järnfartyg 1877 och Helsingborgs varv sitt 1893. Övergången var ingen brytpunkt utan en process som olika varv gick igenom vid helt olika tidpunkter. Den här sidan följer den med belagda siffror ur statistiken och ur samtida facktidskrifter.

• 1840Sveriges första järnfartyg sjösätts
• 1893Helsingborgs varv bygger sitt första i metall
• 300 tonvikten svetsningen sparade på ett fartyg
• 83 %andel metallskrov i handelsflottan 1913

Sveriges första järnfartyg

Samuel Owen kom från England och anlade Kungsholms Mekaniska Verkstad i Stockholm 1809. År 1834 ansökte han om privilegium att uteslutande bygga fartyg av järn. Sex år senare, i juni 1840, sjösattes ångaren Samuel Owen vid hans egen verkstad. Fyra av varandra oberoende källor kallar den Sveriges första järnfartyg.

Owens samlade produktion blev sju ångfartyg, sextio ångmaskiner och fem valsverk. Att fartyget bar hans namn var beställarnas val. Han hade redan tidigare byggt Sveriges första ångfartyg, den ombyggda roslagsskutan som i folkmun kallades Stockholmshäxan. År 1818 kom hjulångaren Amphitrite för reguljär trafik.

Efter Owen kom verkstadsvarven. Motala Verkstad byggde 1842 järnfartyget Scandia med en triangelmaskin på 35 hästkrafter efter ritningar av löjtnant C G Beyer. Verkshistoriken från 1908 kallar Scandia varvets tredje fartyg och namnger de två tidigare, träfartygen Motala och Rosen från 1831. Sjöhistoriska museet och DigitaltMuseum skriver i stället att Scandia var varvets första fartyg, vilket rimligen avser det första i järn.

Varje varv hade sitt eget första järnfartyg

Skillnaden mellan landets första och varvets första är den viktigaste i hela ämnet. Mellan Owens fartyg 1840 och Helsingborgs skonert Arla 1893 ligger femtiotre år. Båda kallas i sina respektive källor för ett första järnfartyg.

Kanonbåten Disa sjösattes den 21 april 1877, mätte 52,47 gånger 8,05 meter och deplacerade 496 ton. Karlskronavarvet hade då byggt träfartyg i nästan tvåhundra år. Helsingborgs varv startade 1866 som träskeppsvarv och levererade sitt första ångfartyg, Argo, så sent som 1899.

Järn eller stål

Järn är ett grundämne, en metall som är ganska mjuk och töjbar. Tillsätts kol får man en legering, stål, som är hårdare. Bessemerprocessen innebär att luft blåses genom en konverter fylld med smält tackjärn. Göran Fredrik Göransson blev den 18 juli 1858 först i världen med att framställa smidbart stål med metoden. Han gjorde det i Edsken och byggde järnverk i Sandviken 1862.

Bessemer blev ändå aldrig den största metoden i Sverige, eftersom träkolstackjärnet var dyrt. Siemens och Martinmetoden konstruerades 1861, nådde större omfattning från andra hälften av 1880-talet och passerade bessemerstålet 1895. Samma år passerade götstålsproduktionen smältstyckeproduktionen. Motala Verkstad började använda bessemerstål mot slutet av 1860-talet.

Exakt när svenska varv gick från järn till stål går inte att avgöra. Den officiella sjöfartsstatistiken redovisade genomgående järn och stål som en enda kategori, aldrig som två. Det finns ingen siffra att luta sig mot. Något Sveriges första stålfartyg har vi heller inte hittat i någon källa.

Nitarna och svetsningen

Ett nitlag bestod av tre personer: en nitare, en mothållare och en nagelvärmare. De unga som värmde stålnitarna i en koleldad ugn och räckte dem till mothållaren kallades nagelapor. Nitaren bearbetade nageln med lufthammare. Sedan kom diktaren och stukade nitkanten med en mejsel så att skrovet blev tätt. Namnet kommer av att plåtarna skulle ligga dikt mot varandra.

Arbetet gick på ackord och ett välfungerande lag tjänade mer. Ett räkneexempel i Teknisk Tidskrift 1934 anger 20 till 25 nitar per lag och timme åren 1923 till 1924 och den dubbla takten tio år senare. Högst omkring en tiondel av nitarna sattes med pneumatiska nitpressar. Hur många nitar ett helt fartyg innehöll har vi inte hittat i någon godtagbar källa.

Oscar Kjellberg tog patent på den belagda elektroden 1904 och grundade samma år Elektriska Svetsnings AB. Fartyget Esab IV byggdes 1920 vid bolagets verkstad vid Marieholm i Göteborg. Sjöhistoriska museet kallar henne det första helsvetsade fartyget byggt i Sverige för praktiskt bruk och det andra elektriskt svetsade fartyget i Europa, medan Tekniska museet skriver världens första. Museets försiktigare formulering är den som ligger till grund för k-märkningen, så den bör användas.

Genombrottet dröjde. Ännu på 1920-talet användes svetsning i skeppsbyggeriet bara till nedgångskappar, ljushuvar, master och rörstöttor samt vid reparationer. Först 1940 kom vändningen. Teknisk Tidskrift rapporterade då att Kockums levererat M/T Braconda om 15 000 tons dödvikt och kallade henne det första i Europa byggda helsvetsade fartyget. Svetsningen sparade 300 ton vikt som i stället blev lastkapacitet. Efter andra världskriget försvann nitningen successivt från varven.

Varför verkstäderna tog över

Nordisk familjebok fångar skillnaden i en mening. Ett järnfartyg byggs av plåt och profiljärn med maskinarbete i stor utsträckning, medan träfartyget kräver handarbete med enkla verktyg. Kölen sträcks på kölblocken, stävar reses, timmer tillformas med yxa och tunna plankor böjs genom basning.

Ett järnfartyg krävde valsverk, plåtsax, ånghammare, glödugnar och nitmaskiner. Det hade en mekanisk verkstad. Det hade inte ett trävarv. Motala hade eget valsverk från 1841, plåtslagarverkstad med glödugnar och ässjor samt egna patenterade nitnagelmaskiner konstruerade av verkmästarna T E Sandgren, C G Wittenström och J A Nordstedt.

Kockums visar ordningsföljden tydligast. Frans Henrik Kockum startade gjuteri och mekanisk verkstad 1840, köpte varvstomt först den 21 november 1870, hade varvet färdigt 1872 och levererade sitt första fartyg 1873. Trettiotre år gick från verkstad till varv. I slutet av 1800-talet anlades flera skeppsvarv i anslutning till mekaniska verkstäder i de stora hamnstäderna, bland dem Keillers verkstad i Göteborg och Eriksbergs mekaniska verkstad.

De träspecialiserade varven klarade sig sämre. Södra varvet i Stockholm var inriktat på träfartyg och fick svårt att konkurrera när skeppen började byggas av järn och stål. Varvsindustrin i landet sysselsatte omkring 8 000 personer 1913 och hade vuxit till cirka 20 000 vid andra världskrigets utbrott.

Vad statistiken visar

Materialbytet går att följa i siffror från 1879 och framåt. Andelen järn och stål räknat på tonnaget steg från en fjärdedel till över åtta tiondelar på trettiofyra år.

Måtten skiljer sig mellan åren, så talen bör läsas som två avläsningar och inte som en obruten kurva. Uppdelat på fartygstyp blir bilden ändå entydig. År 1913 var så gott som alla ångfartyg av metall och nästan alla segelfartyg av trä.

En sak till syns i statistiken. Sverige byggde järnfartyg men köpte fler än landet byggde. Av det ång- och motortonnage som tillkom 1913 byggdes 32 fartyg om 19 064 bruttoton i Sverige, medan 60 fartyg om 119 407 bruttoton förvärvades från utlandet. Över 86 procent av det nya ångtonnaget kom utifrån.

Sverige var vid den tiden en liten varvsnation. Nordisk familjebok konstaterar att Storbritannien intog den förnämsta platsen och att nära två tredjedelar av allt nybyggt tonnage kom från brittiska varv. Sveriges andel av världsproduktionen låg omkring en halv procent. Storhetstiden låg femtio år framåt i tiden.

• Sveriges första järnfartyg var uppkallat efter sin byggareÅngaren Samuel Owen sjösättes i juni 1840 vid Kungsholms mekaniska verkstad i Stockholm. Beställarna valde namnet.
• Owen ansökte om tillstånd sex år i förvägRedan 1834 bad han om privilegium att uteslutande bygga fartyg av järn.
• De unga som värmde nitarna kallades nagelaporDe hettade stålnitarna i en koleldad ugn och räckte dem till mothållaren.
• Ordet diktare kommer av att plåtarna skulle ligga diktDiktaren stukade nitkanten med mejsel så att skrovet blev tätt.
• Att svetsa i stället för att nita sparade 300 tonPå Kockums Braconda 1940 blev den sparade vikten i stället lastkapacitet.
• Karlskronavarvet byggde träfartyg i nästan tvåhundra årVarvet grundades 1680 och fick sitt första järnfartyg med ångmaskin först 1877, kanonbåten Disa.
• 1913 hade Sverige färre fartyg än 1880 men mycket mer tonnage4 333 fartyg och 552 400 nettoton 1880 mot 2 938 fartyg och 891 389 nettoton 1913. Färre och större fartyg är hela materialbytet i en enda siffra.

Vanliga frågor

Källor

• Kulturarv Stockholm om Samuel Owen: ansökan 1834, sjösättningen 1840 och Owens samlade produktion
• Södersten, Anteckningar om Motala Mekaniska Werkstad 1822 till 1908: Scandia 1842, valsverket och nitnagelmaskinerna
• Sjöhistoriska museet, varvsförteckning: varvens första järnfartyg och Helsingborgs Arla 1893
• Varvshistoriska föreningen i Karlskrona om kanonbåtarna: Disas sjösättningsdatum och mått
• Tekniska museet om bessemermetoden: skillnaden järn och stål samt Göranssons genombrott 1858
• Jernkontoret om stålindustrins historia: martinmetodens genombrott och årtalet 1895
• Varvshistoriska föreningen om nitare och diktare: nitlagets sammansättning, nagelapor och ackordet
• Teknisk Tidskrift 1934, Skeppsbyggnadskonst: takten vid nitning, 20 till 25 per lag och timme
• Teknisk Tidskrift 1940 om Braconda: det helsvetsade fartyget och de sparade 300 tonnen
• Sjöhistoriska museet om Esab IV: formuleringen om Sveriges första helsvetsade fartyg
• Nordisk familjebok, artikeln Skeppsbyggeri: skillnaden mellan maskinarbete och handarbete
• Sveriges land och folk, historisk-statistisk handbok: fartygsantalen 1913 fördelade på material och typ
• SOU 1906:3, bihang till handels- och sjöfartskomiténs betänkanden: materialandelarna 1879 och 1897